utan din luft är jag fri

Tidningar över hela mitt golv
meningar som inte betyder något
låt det få pusta ut
Gå en drömliknande gång

du vaknar bland ett okänt täcke
Ser dina skor vid mattkanten
framför spegeln ser jag någon annan
ett spöke, ett lik
kanske är du från en annan tid

fladdrande bilder i huvudet
dunkar hårt som en basketboll mot betong
Solljus reflekterar dina tankar
jag ser inget annat än ett monster

Du röker
blåser bort mig
men jag förstår

Du och jag betyder ingenting längre

Vårat värde försvann tillsammans med tårarna

Du kallar det verklighetsflykt


Jag säger att det är vår väg tillbaka till livet.

det var som när vi gick där på gatan
Det var mörkt ute och jag började bli kall
du tog min hand och sjöng tyst på en låt
Jag hoppades att det aldrig skulle ta slut

du fick mig att skratta
och det var så längesen jag kände det,
du vet den där känslan av att faktiskt ha det bra
Jag saknar det, jag saknar dig

ett hopp fram
jag bröt ner mig själv
kanske tog jag med dig när jag föll
men du reste dig upp och gick
Du var starkare än jag
det visste jag redan från början
Det syntes på din hållning

Ensam är stark,
ristade jag in i mitt hjärta ännu en gång

Ensam är stark,
och helt plötsligt var du borta.

jag borde ha förstått
jag borde ha sett
det var så tydligt
Du var så tydlig
så ovanligt stark och annorlunda
jag borde ha förstått

slutat vara så naiv
Inte lyssnat på dina ord
Inte sett dig.

du ser likgiltig ut, sa du
och tittade på mig och jag undrade
hur gick det här till?
du inbillar dig.
glöm inte att släcka, jag vill sova.

täcket över huvudet och jag andas djupt.
andedräkten mot tyget,
det blir kvavt och varmt och samtidigt
så kallt.

din röst i mitt öra,
en godnattsaga jag hört alldeles för många gånger,
en saga om förstörelse och undergång,
en berättelse om ett liv som tog slut när det började.

vänder mig om och letar efter dina händer

allt jag hittar är luft och
en hallucination som vägrar lämna mig.

du flyter runt i mitt huvud,
tar stora steg och kliver runt i allt som rör sig,
trampar ner mina andetag och smutsar ner mitt inre.
det lilla jag inte har.
det försvann med vinden

för utan din luft är jag fri
(jag ser allt jag vill, utan dina händer som håller för mitt ansikte)
och utan dig klarar jag allt.

allt,
förutom att leva.

ditt namn brukade smaka sockersött
på mina läppar,
nu svider du som salt i ett sår

du bränner inom mig
som om spår av dig är kvar,
djupt insvetsade i mitt skelett.
du följer mig
i varje steg jag tar

du vakar över mig
fastän jag egentligen inte behöver dig.
jag har gett upp dig.
ändå finns du kvar

kanske finns det en svår problematik
att vi talar samma språk
utan att begripa vad den andre säger.
kanske för att jag inte vill
låta dig komma nära,
känna dig, se dig

jag gömmer mig bakom lögner
vita, svarta, röda
för att förvirra, förirra, förbrylla
så att jag kan förstå
att du är lika genomskinlig för mig
som en solstråle i juni

det smattrar på fönstret
precis som
dina hårda, kalla ord
mot min tinning

en smygande röst i mitt öra
sjunger om framtiden,

om hopplösheten i dina ögon och
det tysta i ditt leende

jag tror att du länge vetat vad som väntat
men inte berättat.
rädd för att skada, rädd för att såra

rädd för att visa att du inte är som alla andra.

att du med din stolta hållning
lägger dig i fosterställning varje natt,
låter tårar skölja bort din tomhet
och ångest smeka din kind

jag vill ha din värme på min hud.
om bara för en liten stund

kan jag känna mig trygg.

något borde kanske ha blivit ändrat,
jag vet inte riktigt hur,
men på något sätt
borde vi ha stoppat allting.

det var en explosion
större än atombomben i hiroshima
det var jag,
jag och mitt inre
som sprängdes bara för dig,

och du bara gick
utan ett ord

jag fick inte ens en blick,
jag var inte värd dina ögon.
ännu mindre ett andetag,
en viskning om att det var förstört

(du säger att det var mitt fel,
jag skyller på dig.
kommer vi någonsin sluta skylla på varandra?)

blickar som glöder
och
dina hjärtslag
som elektriska impulser

bränner hål på min hud
och jag blir
förblindad på ord
och luft som svider
mot min andedräkt

det finns så mycket att säga
att inget blir sagt

vi kanske borde fly
bort till ingenstans

men jag är för feg för att chansa

du vet
när det skriker så högt
att allt blir tyst,
öronbedövande tystnad
som sticker i trumhinnan

du ser när världen
skakar likt en jordbävning
men egentligen
så är det bara du
som tappat balansen

ramlar baklänges
och hoppas att jag fångar dig

jag har länge väntat
på ditt fall

den kroniska ensamhetskänslan
börjar sprida sig
in i minsta vrå av min själ,
och jag suckar
för jag vet hur det kommer sluta

två armar runt mig
och tomheten kunde inte vara större,
att det ändå är så
kan jag inte förstå.
jag vill
slå bort allt som bara förstör,
allt som gör att jag inte
bara kan andas
utan svårigheter

du vet inte hur det är
för du frågar jämt
'varför?'

längtar bort från dina ögon
som håller mig kvar
fastbunden kring en tanke
och jag kan inte lämna dig

som en vårvind på sommaren
är du lika frisk och ensam
som dina ord

blicken fäst i väggen framför mig
och jag andas. djupt
för att se om jag klarar
att leva en dag till

det är något som får mig att
stanna upp i mina tankar

din existens
lika hårt fastetsad i mig
som mina naglar lämnar spår på min hud
efter ett nervöst sammanbrott

annat är det ju
om jag inte kan se
kanske om jag inte kunde
skulle det spela någon roll

ett antagande
och jag är bortom kontroll
mina impulser styr mig
och slår mig hårt i ansiktet
och jag tappar greppet
om världen

faller tyngdlös
genom dina illusioner om
en bättre framtid

skriker i ett moln av vakuum
du hör mig inte
men det har du aldrig gjort